det regnar blommor

Pappa var världens bästa pappa när jag var liten. Då var jag så pappas flicka att det inte är sant. Pappa lekte med mig, byggde slott och tågbanor, vi ritade, spelade, gick till parken och borgbacken och högholmen. När mamma jobbade om kvällarna var det alltid pappa och jag. När jag blev äldre förändrades vår relation. När jag ville göra tjejgrejer som han inte förstod sig på blev det ett gap mellan oss. Gapet blev bara större när mina föräldrar för sju år sedan skiljdes och jag stannade hos mamma. Men trots att vi har haft våra problem och det har varit tider då vi setts bara en gång var och varannan månad är pappa nu en väldigt stor del av mitt liv. Vi träffas och tar en kaffe, diskuterar och byter tankar. Tack vare pappa har jag en liten lillebror.

Med mamma har vi alltid varit nära. Vi brukade gå ut och shoppa och äta tillsammans, simma, läsa böcker. Det har alltid varit hon som läst gonattsaga, Madicken var en all time favourite. Stundvis har jag hatat mamma, skämts för henne och tänkt att jag aldrig skall tala med henne igen. Men alltid slutar det i att vi sitter på soffan och talar om allt mellan himmel och jord. Oftast är det just mamma som jag vill berätta alla goda nyheter ät först, så har det alltid varit. Och så brukar det också vara från hennes sida.