det regnar blommor

Jag har alltid varit enda barnet. Jag minns när jag var 5 år och sa till mamma att jag vill ha en lillasyster. Jag minns också när mamma sedan svarade att det tyvärr inte går att välja könet på barnet och att det inte fanns någon garanti över att ett barn vore en flicka. Efter det var jag nöjd som det var.

Trots tankarna som liten har jag alltid mer eller mindre önskat ett syskon. När man sett alla andra uppleva så otroligt fina och hemska stunder tillsammans med sina bröder och systrar har önskan att få uppleva samma känslor bara ökat. Jag har ändå alltid vetat att ett syskon bara är en dröm som aldrig i verkligheten kommer att uppfyllas. Eller så trodde jag enda tills fem år sedan.

Tacka får jag pappa. Och hans nya liv. På en julafton stod han bara där bakom dörren och meddelade det som vilken som helst vanlig nyhet: du skall få en lillayster. Chocken går inte att beskriva. Det var ju omöjligt. Sånt kunde inte hända. Men det gjorde det ändå och plötsligt innehöll mitt liv det där jag alltid drömt om, ett litet syskon.

Men dock inte en lillasyster. Tydligen hade de råddat på sjukhuset och det blev en söt, underbar lillabror istället. Och bättre kunde jag inte önska. Fast jag träffar min bror sällan, är han en stor del av mitt liv. Att ha en bror, veta att han finns där, är som att en blind plötsligt skulle kunna se. Jag som alltid skulle vara enda barnet var det inte längre. Istället är jag storasyster till den finaste killen, Patrik, alldeles strax 5 år.

jag tror på kärlek. på lycka. på gud.

Det har alltid varit svårt att definiera bästa vän. I mitt liv har alltid så många fina människor haft en plats att det varit absolut omöjligt att rangordna dem. För tillfället finns en bästa vän en metroresa till öster. Hon är den som alltid gör mig glad, som man vill ringa och berätta alla goda nyheter till som först eftersom man vet att glädjen är så äkta. Hon är det bästa shoppingsällskapet, baileyssällskapet, skvallersällskapet. Hon vet allt om mig och jag allt om henne. Tack vare henne lever jag inte längre i ett lådkaos utan möbler. Bästa vänner finns överallt. De finns i släkten, hemma, i teatern. Och också annanstans, en del försvunna för tillfället men hoppeligen inte för alltid.

kärlek är ärlighet

Dagens måltid bestod av en sallad skapad av min egna vilda fantasi. Och trots att den kanske låter och verkar konstig kan jag lova er att den blev superläcker. Ifall någon vill prova om jag talar sanning:

halv gurka
paket körsbärstomater
boll mozzarella ost
halv röd paprika
vitlökskryddade krutonger

Pappa var världens bästa pappa när jag var liten. Då var jag så pappas flicka att det inte är sant. Pappa lekte med mig, byggde slott och tågbanor, vi ritade, spelade, gick till parken och borgbacken och högholmen. När mamma jobbade om kvällarna var det alltid pappa och jag. När jag blev äldre förändrades vår relation. När jag ville göra tjejgrejer som han inte förstod sig på blev det ett gap mellan oss. Gapet blev bara större när mina föräldrar för sju år sedan skiljdes och jag stannade hos mamma. Men trots att vi har haft våra problem och det har varit tider då vi setts bara en gång var och varannan månad är pappa nu en väldigt stor del av mitt liv. Vi träffas och tar en kaffe, diskuterar och byter tankar. Tack vare pappa har jag en liten lillebror.

Med mamma har vi alltid varit nära. Vi brukade gå ut och shoppa och äta tillsammans, simma, läsa böcker. Det har alltid varit hon som läst gonattsaga, Madicken var en all time favourite. Stundvis har jag hatat mamma, skämts för henne och tänkt att jag aldrig skall tala med henne igen. Men alltid slutar det i att vi sitter på soffan och talar om allt mellan himmel och jord. Oftast är det just mamma som jag vill berätta alla goda nyheter ät först, så har det alltid varit. Och så brukar det också vara från hennes sida.

Han var någon som ändrade mig både ut och in. Med honom var jag som bäst och med honom var jag olyckligare än någonsin. Jag var lycklig och trygg och rädd och på djupaste botten. Han var den största konflikten jag någonsin levt i. Med honom slutade jag existera. Med honom levde jag ett Liv. Utan honom skulle jag inte vara det jag är idag, inte jag. Det var kärlek som band fast mig från första början med sitt stenhårda grepp, som fyllde mig till sista droppen, gav, tog och till slut gjorde mig fri. Från mig själv och allt.

Jag heter Stefanie. Som ni säkert redan förstått. Jag är nitton, fyller tjugo den 5 Januari nästa år. Jag väntar väldigt mycket på att bli ett år äldre, är så jäkla trött på att vara tonåring. Tjugo känns mycket bättre. Jag bor i en liten fin etta i Helsingfors centrum, har bott nu i en hel månad. Och ännu också är det kaos. Fast inte är det lika farligt längre. Just nu väntar jag på att få min studentmössa på huvudet och faktiskt få börja mitt liv. Jag jobbar på dagis och gillar det, gillar dom där små kräken som kan vara så otroligt jobbiga men ack så underbara. Har ändå försäkrats över att det inte är det här jag vill göra i framtiden. Istället drömmer jag om att få göra teater på heltid. Teater som är bland det viktigaste i mitt liv. Annat viktigt för mig är vackra kläder, vänner, lycka, leenden, skratt och havet, och god mat. Jag älskar sallader.

Jag förstod just att jag vill berätta någonting om mig själv. Jag vill att ni som läser det här skall veta vem som finns bakom de här orden. Frågan är bara var jag skall börja.

Någon gång var jag liten, söt och platinablond. Jag var lyckligt omedveten om världens grymhet och det värsta som kunde hända var att Barbies huvud lossnade. Jag älskade Barbie. Jag älskade att leka och jag hade en bästa vän. Min bästa vän hade en lillebror vilket jag som enda barnet förstås var väldigt avundsjuk över. Tills min bästa vän den ängeln en gång sade att jag får dela hennes lillebror. Åh jag blev så glad. I min granne bodde en rolig kille. Han brukade komma hem till mig och vi lekte med Barbien och efter det gick jag till honom och lekte med soldater. Vi klädde ut oss till påskhäxor. Och en gång klädde jag mig till sallad till dagis maskerad.



I något skede slutade jag vara liten och platinablond. Jag började högstadiet, sminkade mig och håret verkade dag för dag bli mer gråskiftande och den vackra, skinande färgen verkade tona bort. Mina föräldrar skiljde sig. Världen blev en mörkare plats. Jag blev ihop med min första pojkvän. Han gjorde slut efter en månad. Jag gick omkring och fotade mig själv, putade med läpparna och försökte se smal och vacker ut. Jag tyckte mig vara så gammal, så mogen och så redo för allting. Egentligen var jag naiv. Som alla på sjuan var jag dödligt förälskad. I en kille från min parallellklass. Jag tittade på honom och önskade att han tyckte om mig. Jag får väl aldrig veta.



Som tur blev jag äldre. Jag färgade håret ljusljust, slutade klä mig fjantingt, gick skriban, förälskade mig i flera killar och började gymnasiet. Jag började med teater och blev kär. Jag var glad och sprallig och full av livslust. Jag såg allt de vackra och fina i livet och njöt av små saker. Jag log. Och skrattade. 



Idag är jag 19, abiturient och definitivt mognare än för tre år sedan. Jag har haft en alldeles riktig pojkvän i ett helt år och också gjort slut med honom. Jag har fortfarande vänner. Jag har en hel, 4-årig lillebror som är härlig. Jag älskar teater. Försöker lära mig spela gitarr. Jag färgar fortfarande mitt hår men nu tänkte jag låta det växa ut. Sätta lite ränder. Kanske det inte behöver vara så lysande efter allt. Kanske det är bra som det är.