det regnar blommor

Jag har alltid varit enda barnet. Jag minns när jag var 5 år och sa till mamma att jag vill ha en lillasyster. Jag minns också när mamma sedan svarade att det tyvärr inte går att välja könet på barnet och att det inte fanns någon garanti över att ett barn vore en flicka. Efter det var jag nöjd som det var.

Trots tankarna som liten har jag alltid mer eller mindre önskat ett syskon. När man sett alla andra uppleva så otroligt fina och hemska stunder tillsammans med sina bröder och systrar har önskan att få uppleva samma känslor bara ökat. Jag har ändå alltid vetat att ett syskon bara är en dröm som aldrig i verkligheten kommer att uppfyllas. Eller så trodde jag enda tills fem år sedan.

Tacka får jag pappa. Och hans nya liv. På en julafton stod han bara där bakom dörren och meddelade det som vilken som helst vanlig nyhet: du skall få en lillayster. Chocken går inte att beskriva. Det var ju omöjligt. Sånt kunde inte hända. Men det gjorde det ändå och plötsligt innehöll mitt liv det där jag alltid drömt om, ett litet syskon.

Men dock inte en lillasyster. Tydligen hade de råddat på sjukhuset och det blev en söt, underbar lillabror istället. Och bättre kunde jag inte önska. Fast jag träffar min bror sällan, är han en stor del av mitt liv. Att ha en bror, veta att han finns där, är som att en blind plötsligt skulle kunna se. Jag som alltid skulle vara enda barnet var det inte längre. Istället är jag storasyster till den finaste killen, Patrik, alldeles strax 5 år.