det regnar blommor

Dator. Dit for den till Sverige sådär bara, lämnade mig här ensam utan teknik IGEN. Den bestämde sig för att gå sönder iallafall fast jag trodde jag hade löst problemet med alla uppfuckade färger. Men nej nej, så var den skräp igen. Den här gången försökte jag ändå inte ens fixa något utan beställde bara rakt reparation. Mao kommer jag antagligen att vara utan dator läääääänge. Så kul. För bloggen. Här kommer att vara ganska dött och tyst nu en tid framåt.

MEN NU. Nu skall jag alldeles strax flytta mig mot bilen och några vänner och sedan blir det VASA. Och det skall bli alldeles suveränt. Mycket körande, vackraste staden, Tove Styrke, natt i Volvons baklucka, mat, fint sällskap. Och imorgon är det ju dessutom valborg!

En gång när solen sken hade jag en enorm lust att klä mig i vårens färger. Så jag tog min nya tröja och gick ut i världens simplaste outfit: svarta jeans, tröja, ballerinas och en olivgrön jacka. Men tröjan var täckt av rosa, rött, lila, vitt och grönt och ballerinas bar jag i en hallonröd nyans. Det kunde bara inte bli fel. Och verkligen, jag kände mig som om jag lyste hela dagen jag gick på de soliga gatorna och jag kände så enda in i kvälslmörkret.

Ute ser det ut som om det inom tio minuter skulle börja ösregna. Himlen är grå och dyster och allt det där solskenet från dom senaste dagarna är borta. I mitt huvud känns det ganska lika. Fast det nog inte överhuvudtaget har sett solsken på ett tag. Jag är fortfarande sjuk, min hals är mos, liksom också min rygg, och jag är fortfarande hes. Allt känns svullet och sjukt. Jag hatar hatar hatar hatar att vara sjuk. Seriöst. NU VILL JAG BLI FRISK. Tack.

Några bilder från en solig måndagsmorgon som också råkade vara min första morgon jag vaknade hemma. Lekte lite med höga klackar och prickiga skjortot i mitt morgonfnisser mitt bland lådorna.

Då snön ännu låg på marken och rummet inte var fyllt av saker. Den torsdagen var allting vitt och kalt och min röst ekade i det tomma rummet. Det luktade städmedel. Avlopp. Tomhet. Den torsdagen fick jag ändå mina första möbler. En soffa (som jag efter en vecka dumpade), en säng (som inte rymdes in genom dörren), en dammsugare, ett litet bord och en riktig tvättmaskin.

:-(
ligger hemma med feber och hosta och hes som en hund
har ont överallt
har för tillfället utan att ljuga världens äckligaste hår
skulle ha massor att göra men kan inte göra något av dem nu

:-)
kom vidare till andra skedet till teaterhögskolan
datorn fungerar igen
har nu en ny tv i lägenheten
och en början på en finfin inredning
har underbara vänner som hämtar godsaker bakom dörren

Snart skall jag tillbaka till mitt ställe så totalt avskilt från allting känt som teknologi, internet och liv. Skall ta med mig påsar och lådor (som om de inte redan var tillräckligt många) med mera av mina bortglömda grejer från mina gamla skåp. Här hemma är allt upp och ner. Rummen har bytt plats, möbler har försvunnit och blivit fler, saker ligger utspridda över golv och väggar. Så ser det ut när mamma inreder. I stan hos mig är det bättre. En fin vän hjälpte till med städning och uppackning i går och nu börjar det faktiskt så småningom se ut som en lägenhet man kan bo i. Faktiskt riktigt hemtrevligt också. Så småningom.

Igår var jag också ute med några vänner till Tavastia och fick där höra en av de finaste komplimangerna jag fått på länge. Enligt en kille är jag en väldigt svår tjej att handskas med. Det gjorde mig så otroligt glad att höra. Och nej, jag skämtar inte, det är bara så roligt att vara någonting så annat för engångsskull.

När jag nu inte har en egen dator och därmed heller inga egna bilder, tänkte jag dela med mig av mina inredningsdrömmar i form av bilder från we heart it. Låt oss nu glömma att min lägenhet i verkligheten bara är en etta på lite på 20m2 och att jag skall tränga alla mina kläder, saker och möbler i ett enda rum med en väldigt begränsad mängd utrymme. I mina drömmar har jag nu en lyxig takvåning i Paris.

Min drömlägenhet skulle vara en blandning av allt det här; pasteller, ljus, romantik, guld, silver, lätta tyger, rosor, blommor, mjukhet, lampor, vacker belysning, gammalt möter nytt.

I-landsproblem, jag vet, men det är så det är. Man förstår liksom inte hur otroligt beroende man är av den innan man måste leva utan den. När jag sitter i mitt kaos i centrum känner jag mig så åtskiljd från resten av världen att det inte är sant. Leva nu ensam utan någon som helst teknik; ingen dator och ingen tv, och dessutom inga möbler heller. För tillfället känns det jättejobbigt. Så därför har jag spenderat ganska mycket tid här på mammas dator istället och tänker stanna här i natt också.

Men imorgon händer åtminstone någonting. Imorgon slipper jag av med min jobbiga soffa som bara är ivägen hela tiden och som jag för varje dag som går bara tycker mindre om. Som tur kommer pappa och hämtar den med sin paketbil och för den långt långt bort från mig och min lilla etta. Så sen när jag faktiskt har utrymme igen kan jag äntligen börja bygga ihop möblerna jag köpt och kanske så småningom börja få grejer på plats. Jag ser SÅ fram emot den dagen som Ikea-kassarna, lådorna och påsarna är borta och jag istället har ett hem framför mig. Det skall bli så så skönt.

Nu, sov jättegott!

Det här blir ett snabb snabbt inlägg mitt i min värsta brådska. Min dator gick sönder. Skärmen är täckt av röda och turkosa linger, klumpar och rutor. Därför ligger jag totalt utanför världen när jag bor i ett lådkaos, utan internet, dator och tv, och när jag överhuvudtaget inte hittar NÅGONTING i alla påsar, väskor och bananlådor. Nu sitter jag hemma hos mamma på hennes dator fort innan jag skall köra iväg till ett styrelsemöte.

Igår var jag till ikea med några fina tjejer och det var alldeles superkul. Köpte en massa möbler, köksredskap, lådor, askar, en matta och allt möjligt annat. Det känns jätteskönt att ha fått ett grepp om hur min lägenhet någon gång kommer att se ut och att redan ha en säng och en träpall på sina platser. Det här skall nog bli jättebra. Det är synd att jag inte kan lägga upp bilder av alla grejer här på bloggen när jag inte har en dator, men när jag väl får min dator fixad så skall det nog bli andra bullar. Sen blir det londonshopping och bostadsfixande och andra grejer för hela slanten.

Här sitter jag och bloggar, i min lägenhet på mitt stora fönsterbräde. Det känns så fint att sitta här och se ut över den snöiga gården. Min nya gård som egentligen kan vara precis vad som helst när snön väl har smultit och jag ser vad den gömmer under sig. Det känns så fint att se ut över den tomma lägenheten för sista gången, imorgon kommer här att stå en säng och en soffa och en tvättmaskin i badrummet. Och på söndagen kommer här tillsammans med en massa papplådor att stå en häpen tjej som just skall börja ett nytt liv i en ny lägenhet. Åh jag orkar inte vänta.

Det är sent men jag är varken trött eller vill gå och sova. Istället fick jag en enorm lust att blogga om precis allt och ingenting. I och med min stora inspiration tänkte jag nu berätta för er lite om det för tillfället viktigaste i mitt liv. Nämligen min teatergrupp.

Mitt teaterintresse började i slutet av högstadiet. Jag har hållit på med konst så länge jag kan minnas, främst bildkonst som jag aktivt gjorde i sex långa år. En dag kom bara punkten då jag inte längre ville. Jag ville inte vara familjens konstnär, ville inte teckna presenter till mormor, ville inte bli sedd som en målande självklarhet. Dessutom kändes något som jag gjort i princip hela min ungdom som tråkigt, jag ville hitta på något nytt i stället. Så jag sökte upp ungdomsteater på internet. En teatergrupp med nya människor som inte kände mig och min bakgrund och som jag skulle få uppleva och lära mig alldeles nya saker med. Och jag hittad en. En grupp där jag trivdes bra i två år, där jag lärde känna många trevliga människor och där jag hade det så roligt. Och där jag utvecklades otroligt massor som skådespelare.

För lite på ett år sedan hände ändå nånting. Liksom pjäsen föll vår grupp i bitar och ingenting verkade fungera längre. Jag kände att ingen i gruppen tog det vi gjorde seriöst och att den samhörighet som en gång fyllt salen då vi suttit där inte längre fanns. Den teater som hade blivit något av det viktigaste för mig fanns plötsligt inte där längre. Men någon räddade mig. Min modersmålslärare i skolan lyssnade på mitt klagande över svårigheterna som rev min teatergrupp isär och gav mig en idé, ett alternativ, nästan ett erbjudande. Hon berättade om sin teatergrupp, att hon lett den i åratal och att en plats nog stod öppen ifall jag var intresserad. Då visste jag inte vad jag skulle tänka. Kanske det var för fort. Jag ville egentligen inte lämna dem som i min grupp kommit mig så nära och det kändes som att överge dem. Men jag skulle tänka till hösten.

Jag tänkte inte till hösten. Jag fick ett telefonsamtal redan några veckor senare. De behövde en skådespelare. För en roll. Någon hade hoppat ur och nu stod en roll i deras pjäs öppen och den person de nu frågade var mig. Och då fanns det längre ingenting att fundera över. Inte för mig. Jag ville bara göra teater, stå på scen, göra det jag älskar. Så jag svarade ja, hoppade in i en för mig okänd pjäs i en alldeles okänd roll med en okänd grupp människor, där jag vid sidan om min moddalärare kände endast en enstaka person. Det var det bästa beslutet jag kunnat göra. För det var så jag hittade Trotsallt.

Nu har jag varit en del av Teaterföreningen Trotsallt r.f. s ungdomsgrupp i snart ett år. Det känns som om jag varit det alltid. Det här är någonting så annorlunda än en hobby någonsin varit för mig tidigare. Mina hobbyer har alltid hållit sig på hobbynivå men Trotsallt har faktiskt blivit mitt liv. Torsdagens teaterträff hör till veckans höjdpunkter och utan det stöd jag fått av alla de obeskrivligt fina människorna runt omkring mig skulle jag antagligen inte alls vara som jag är nu. Åtminstone skulle jag vara mycket mindre lycklig.


Teaterföreningen Trotsallt r.f.
Trotsallt bloggen

Ledsen at det varit så tyst här på bloggen. Jag har bara haft så otroligt fullt upp med allting så bloggen blivit lite vid sidan om. Det mesta av min tid har gått åt till teater. Med barngruppen som jag leder är det ganska stressigt, premiären knackar på dörren om bara några veckor och pjäsen är fortfarande ganska så halvfärdig. Ingen har den blekaste aning om hur slutet skall se ut och vad som skall hända men jag antar att vi kan improvisera ihop något på torsdagen. Eller jag hoppas det. Ungdomsgruppen jag själv är med i har det lugnare, vi har föreställning först i juli och övar dessutom hela sommaren så allting borde vara under kontroll. Vi har åtminstone en story. Det är dock meningen att jag skall skriva manus och mitt skrivande för tillfället tycks bestå av endast flummigt trams. Suck.

jeansjacka
skor till studenten
blommig maxiklänning
örhängen
ljusa klackar
skjortor
speciella byxor
kavajer
ljus stor väska
ljusa tröjor
halsdukar
scarfer
leggings i mönster
thights
parfymer
smink
svarta jeans
smycken
ballerinas
CD-skivor
DVDs
allt möjligt annat härligt

Igår hade jag en rolig dag med mamma och moster i form av möbelshopping, hittade jag min drömsäng, hittade jag också en hallonröd bäddsoffa, spenderade jag en trevlig kväll på en bar med fina människor, drack jag strawberry margaritas, somnade jag mycket sent.

Idag har jag inskaffat tvättmaskiner och dammsugare, ätit god mat, träffat trevliga människor, spelat innebandy med sju killar, gjort tre(!) mål, badat bastu, haft en skön och lugn kväll, skall jag gå och sova i tid.

Imorgon skall jag börja dagen med loppis, träffa en fin vän, städa i lägenheten, skriva förhandsuppgifter, kanske skaffa en ny TV, packa kläder och allt möjligt annat, ha det bra.

Jo jag lever. Trots allt. Landade hemma i Finland igår vid ett tiden på dagen och hade då fullbokat program för hela resten av dagen. Det var barndrama och min egen teater, fotografering och planering. Det var TUNGT efter att ha rest klockan fem på morgonen till flygfältet efter att ha spenderat kvällen före på en pub tillsammans med tequila och bra musik och efter att ha sovit sammanlagt noll timmar och efter att tidigare shoppat shoppat och shoppat. Och som den oerfarna tequiladrickaren som jag är mådde jag mindra bra på flyget hem. Usch, vill helst inte minnas den morgonen.

Men iallafall. Jag kom hem med livet i behåll, med en TUNG resväska, mycket mycket nya kläder, skor, väskor och allt möjligt annat fint, med illamående, enorm sömnbrist, en tom plånbok OCH ett tomt konto, tusen foton och en suverän resa bakom mig. Vill bara tillbaka. Nu.