det regnar blommor

Imorgon ger jag och min vän oss ut på en resa vi planerat att göra i flera år men aldrig faktiskt kommit iväg. En road trip längs västkusten. Hangö, Ekenäs, Åbo, Björneborg, Yteri, Tammefors. Det blit tre fyra dagar fyllda av bil, vackra sandstränder, hoppeligen sol, sommar, hav, motorvägar, snabbmat, tält och sovpåsar, nya städer och platser och upplevelser. I bästa sällskap.

Kunde inte motstå den svarta mockan. Inte höjden av klackarna. Inte den sköna känslan på fötterna och tanken av hur perfekta de skulle se ut med varenda outfit. Inte det billiga priset som passligt kunde betalas med ett presentkort jag fått till studenten. Jag blev störtkär.

Av teater. Av scener som ingen kan replikerna till. Av personer som ätligen börjar ta form. Av danskoreografier och rulltårta och vindruvor och ostdisker. Av töntig kärlek och gräl. Av en pjäs som faktiskt börjar vara en pjäs.

Av kvällar som aldrig skall komma igen. Av en nyfunnen visdom i vad man inte skall göra. Av ett glas för mycket. Av känslan dagen därpä. Som aldrig skall komma igen. 

Av fester och födelsedagar. Med fotbollar och leksaksbilar. Av alldeles för mycket mat, kaka och godis. Och många paket. Av en lycklig 5 -årig kille.

Och av en film. Som avslutar en livsperiod. Något man vuxit upp med från de där lågstadietiderna. Av nostalgi och minnen och lite sorg. Filmen som jag antagligen inte behöver nämna för det finns inte en själ som inte förstår.

Kanske det är sommaren. Kanske det är juli och sensommarsolen, stränderna, fräknarna på näsan, den solbrända hyn och det solblonda håret, jordgubbarna, glädjen. Oberoende av orsaken så går jag för tillfället omkring på stan och spanar efter vita sommarklänningar. Speciellt de med spets. Lätt solbränd hy tillsammans med fräknar och en vit spetsklänning kan bara inte bli fel. Problemet är bara mina 162,5 cm. Det känns som en totalt omöjlig uppgift att få tag på en klänning som inte hänger enda ner i vaderna. Helst skulle den få komma ordentligt över knäna men ändå inte visa allt för mycket. Kanske det bara är jag som är alldeles för krävande...





bilderna weheartit

Känns lite smått roligt att gå tillbaka till en fredagskväll nästan en hel vecka bakåt. Men vad gör det när man hade det så bra. Som vanligt hade vi det jätteroligt med mitt bästa partysällskap Kati, först hemma hos mig och senare ute i Helsingfors nattliv. Det var hett, somrigt och svettigt. Det var mycket spotify och det var mycket fest hos mange. Det var jordgubbscider som tydligen bara säljs i världens minsta Siwa. Senare var det kanske lite väl många drinckar och lite väl litet mat innan. Men det var okej, alltid lyckas man inte.

Älskar mina sandaler. Ursprungligen är de H&M, men jag köpte dem på loppis förra hösten. Har inte lyckats använda dem så ofta jag velat, känns kanske lite för någonting för att användas en måndag i butiken. Men nu, nu var de just perfekta.

Vad kan jag säga? 10 års väntan, slutsåld olympia stadion, obeskrivlig stämning, ösregn, Jon Bon Jovi med sitt dödande leende, Livin' On A Prayer. Vi. Där. Det kan ju bara bli det bästa.

... bara en månad för sent.

Kände att jag behövde en liten paus (eller en evighet) från datorn och glömde medvetet bort allting som hade med bloggar, facebook och datorer att göra. Nu känns det dock att jag har pausat färdigt och är back on track piggare än någonsin.