promobilder
Råkade stöta på en bild i datorns djup. En av promobilderna vi tog till Snövit är död? med Trotsallt i våras. Sminkad av finaste Stella och tuperat hår med maaaassor av hårlack.
Trotsallt
Det är sent men jag är varken trött eller vill gå och sova. Istället fick jag en enorm lust att blogga om precis allt och ingenting. I och med min stora inspiration tänkte jag nu berätta för er lite om det för tillfället viktigaste i mitt liv. Nämligen min teatergrupp.
Mitt teaterintresse började i slutet av högstadiet. Jag har hållit på med konst så länge jag kan minnas, främst bildkonst som jag aktivt gjorde i sex långa år. En dag kom bara punkten då jag inte längre ville. Jag ville inte vara familjens konstnär, ville inte teckna presenter till mormor, ville inte bli sedd som en målande självklarhet. Dessutom kändes något som jag gjort i princip hela min ungdom som tråkigt, jag ville hitta på något nytt i stället. Så jag sökte upp ungdomsteater på internet. En teatergrupp med nya människor som inte kände mig och min bakgrund och som jag skulle få uppleva och lära mig alldeles nya saker med. Och jag hittad en. En grupp där jag trivdes bra i två år, där jag lärde känna många trevliga människor och där jag hade det så roligt. Och där jag utvecklades otroligt massor som skådespelare.
För lite på ett år sedan hände ändå nånting. Liksom pjäsen föll vår grupp i bitar och ingenting verkade fungera längre. Jag kände att ingen i gruppen tog det vi gjorde seriöst och att den samhörighet som en gång fyllt salen då vi suttit där inte längre fanns. Den teater som hade blivit något av det viktigaste för mig fanns plötsligt inte där längre. Men någon räddade mig. Min modersmålslärare i skolan lyssnade på mitt klagande över svårigheterna som rev min teatergrupp isär och gav mig en idé, ett alternativ, nästan ett erbjudande. Hon berättade om sin teatergrupp, att hon lett den i åratal och att en plats nog stod öppen ifall jag var intresserad. Då visste jag inte vad jag skulle tänka. Kanske det var för fort. Jag ville egentligen inte lämna dem som i min grupp kommit mig så nära och det kändes som att överge dem. Men jag skulle tänka till hösten.
Jag tänkte inte till hösten. Jag fick ett telefonsamtal redan några veckor senare. De behövde en skådespelare. För en roll. Någon hade hoppat ur och nu stod en roll i deras pjäs öppen och den person de nu frågade var mig. Och då fanns det längre ingenting att fundera över. Inte för mig. Jag ville bara göra teater, stå på scen, göra det jag älskar. Så jag svarade ja, hoppade in i en för mig okänd pjäs i en alldeles okänd roll med en okänd grupp människor, där jag vid sidan om min moddalärare kände endast en enstaka person. Det var det bästa beslutet jag kunnat göra. För det var så jag hittade Trotsallt.
Nu har jag varit en del av Teaterföreningen Trotsallt r.f. s ungdomsgrupp i snart ett år. Det känns som om jag varit det alltid. Det här är någonting så annorlunda än en hobby någonsin varit för mig tidigare. Mina hobbyer har alltid hållit sig på hobbynivå men Trotsallt har faktiskt blivit mitt liv. Torsdagens teaterträff hör till veckans höjdpunkter och utan det stöd jag fått av alla de obeskrivligt fina människorna runt omkring mig skulle jag antagligen inte alls vara som jag är nu. Åtminstone skulle jag vara mycket mindre lycklig.
Teaterföreningen Trotsallt r.f.
Trotsallt bloggen
Mitt teaterintresse började i slutet av högstadiet. Jag har hållit på med konst så länge jag kan minnas, främst bildkonst som jag aktivt gjorde i sex långa år. En dag kom bara punkten då jag inte längre ville. Jag ville inte vara familjens konstnär, ville inte teckna presenter till mormor, ville inte bli sedd som en målande självklarhet. Dessutom kändes något som jag gjort i princip hela min ungdom som tråkigt, jag ville hitta på något nytt i stället. Så jag sökte upp ungdomsteater på internet. En teatergrupp med nya människor som inte kände mig och min bakgrund och som jag skulle få uppleva och lära mig alldeles nya saker med. Och jag hittad en. En grupp där jag trivdes bra i två år, där jag lärde känna många trevliga människor och där jag hade det så roligt. Och där jag utvecklades otroligt massor som skådespelare.
För lite på ett år sedan hände ändå nånting. Liksom pjäsen föll vår grupp i bitar och ingenting verkade fungera längre. Jag kände att ingen i gruppen tog det vi gjorde seriöst och att den samhörighet som en gång fyllt salen då vi suttit där inte längre fanns. Den teater som hade blivit något av det viktigaste för mig fanns plötsligt inte där längre. Men någon räddade mig. Min modersmålslärare i skolan lyssnade på mitt klagande över svårigheterna som rev min teatergrupp isär och gav mig en idé, ett alternativ, nästan ett erbjudande. Hon berättade om sin teatergrupp, att hon lett den i åratal och att en plats nog stod öppen ifall jag var intresserad. Då visste jag inte vad jag skulle tänka. Kanske det var för fort. Jag ville egentligen inte lämna dem som i min grupp kommit mig så nära och det kändes som att överge dem. Men jag skulle tänka till hösten.
Jag tänkte inte till hösten. Jag fick ett telefonsamtal redan några veckor senare. De behövde en skådespelare. För en roll. Någon hade hoppat ur och nu stod en roll i deras pjäs öppen och den person de nu frågade var mig. Och då fanns det längre ingenting att fundera över. Inte för mig. Jag ville bara göra teater, stå på scen, göra det jag älskar. Så jag svarade ja, hoppade in i en för mig okänd pjäs i en alldeles okänd roll med en okänd grupp människor, där jag vid sidan om min moddalärare kände endast en enstaka person. Det var det bästa beslutet jag kunnat göra. För det var så jag hittade Trotsallt.
Nu har jag varit en del av Teaterföreningen Trotsallt r.f. s ungdomsgrupp i snart ett år. Det känns som om jag varit det alltid. Det här är någonting så annorlunda än en hobby någonsin varit för mig tidigare. Mina hobbyer har alltid hållit sig på hobbynivå men Trotsallt har faktiskt blivit mitt liv. Torsdagens teaterträff hör till veckans höjdpunkter och utan det stöd jag fått av alla de obeskrivligt fina människorna runt omkring mig skulle jag antagligen inte alls vara som jag är nu. Åtminstone skulle jag vara mycket mindre lycklig.
Teaterföreningen Trotsallt r.f.
Trotsallt bloggen
tystnad
Ledsen at det varit så tyst här på bloggen. Jag har bara haft så otroligt fullt upp med allting så bloggen blivit lite vid sidan om. Det mesta av min tid har gått åt till teater. Med barngruppen som jag leder är det ganska stressigt, premiären knackar på dörren om bara några veckor och pjäsen är fortfarande ganska så halvfärdig. Ingen har den blekaste aning om hur slutet skall se ut och vad som skall hända men jag antar att vi kan improvisera ihop något på torsdagen. Eller jag hoppas det. Ungdomsgruppen jag själv är med i har det lugnare, vi har föreställning först i juli och övar dessutom hela sommaren så allting borde vara under kontroll. Vi har åtminstone en story. Det är dock meningen att jag skall skriva manus och mitt skrivande för tillfället tycks bestå av endast flummigt trams. Suck.
