det regnar blommor

Råkade stöta på en bild i datorns djup. En av promobilderna vi tog till Snövit är död? med Trotsallt i våras. Sminkad av finaste Stella och tuperat hår med maaaassor av hårlack.

Jag har alltid varit enda barnet. Jag minns när jag var 5 år och sa till mamma att jag vill ha en lillasyster. Jag minns också när mamma sedan svarade att det tyvärr inte går att välja könet på barnet och att det inte fanns någon garanti över att ett barn vore en flicka. Efter det var jag nöjd som det var.

Trots tankarna som liten har jag alltid mer eller mindre önskat ett syskon. När man sett alla andra uppleva så otroligt fina och hemska stunder tillsammans med sina bröder och systrar har önskan att få uppleva samma känslor bara ökat. Jag har ändå alltid vetat att ett syskon bara är en dröm som aldrig i verkligheten kommer att uppfyllas. Eller så trodde jag enda tills fem år sedan.

Tacka får jag pappa. Och hans nya liv. På en julafton stod han bara där bakom dörren och meddelade det som vilken som helst vanlig nyhet: du skall få en lillayster. Chocken går inte att beskriva. Det var ju omöjligt. Sånt kunde inte hända. Men det gjorde det ändå och plötsligt innehöll mitt liv det där jag alltid drömt om, ett litet syskon.

Men dock inte en lillasyster. Tydligen hade de råddat på sjukhuset och det blev en söt, underbar lillabror istället. Och bättre kunde jag inte önska. Fast jag träffar min bror sällan, är han en stor del av mitt liv. Att ha en bror, veta att han finns där, är som att en blind plötsligt skulle kunna se. Jag som alltid skulle vara enda barnet var det inte längre. Istället är jag storasyster till den finaste killen, Patrik, alldeles strax 5 år.

Var ungefär mängden vi med Kati förbrukade i fredags. Usch vad hemskt. Nej, vi hade en alldeles suverän tjejkväll efter en heeeet dag på stranden och kall happy hour päroncider var helt enkelt ett måste.

Efter att ha lyssnat på Party Rock Anthem tusen gånger och sminkat oss, löst min klädkris och faktiskt kommit iväg styrde vi stegen mot en terass i centrum efter rekommenderingarna av Citys terassiopas. Det fick bli Wanhas terass där vi satt över en timme i kvällssolen och lyssnade till någon vandrande orkester.

Efter Wanha var det italienskt som gällde. Så det fick bli den alldeles fantastiska restaurangen Piccolo Mondo vid Alexandersgatan. Den bästa ceasarsalladen jag någonsin ätit och hönan mittemot mig såg heller inte alls sämre ut.

Senare efter lite njutande av kvällsljuset blev det nattliv med mycket dansande, kanske några shottin för mycket och en tuuung hemväg :-)

Dag 01 – Presentera dig
Dag 02 – Din första kärlek
Dag 03 – Dina föräldar
Dag 04 – Vad du åt idag
Dag 05 – Din defenition av kärlek
Dag 06 – Din dag
Dag 07 – Din bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Vad du tror på
Dag 10 – Vad du hade på dig idag
Dag 11 – Dina syskon
Dag 12 – Vad du har i din väska
Dag 13 – Din vecka
Dag 14 – Vad du hade på dig idag
Dag 15 – Dina drömmar
Dag 16 – Din första kyss
Dag 17 – Ditt bästa minne
Dag 18 – Din bästa födelsedag
Dag 19 – Något du ångrar
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett till ögonblick
Dag 22 – Något som upprör dig
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Vad du strävar efter
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Är lite efter i mina dagar märker jag. Men det är helt okej, skall nappa på lite här nu! Så en kläddag skulle vara i tur, dock tänkte jag inte ens på att fota dagens outfit som var typ den tråkigaste någonsin. I det här fruktansvärda vädret av ösregn, stormvind och höstkyla hade man liksom inte någon lust att satsa så speciellt mycket. Det blev helt enkelt för deprimerande efter de här underbart soliga veckorna..

MEN

eftersom jag vill ha tillbaka sommaren skall jag istället lägga upp några bilder på vad jag hade på mig för inte så lång tid sedan. Då det ännu var soligt och varm och det fanns en chans att få lite färg på näsan under promenaden till butiken.

Stunder då allt är som tomhet. Studer då allt runt om en suddas ut och i nästa byggs upp igen. Till något helt annat. Till stunder av icke-tomhet, alldeles för mycket av allting. Så att man tappar trådarna och bara står där. Utan att alls veta vad man skall göra. Man försöker tänka, resonera, välja rätt. Och ändå står man i osäkerhetens sjö upp till axlarna och kan bara önska, önska, att svaret till varenda en tanke, varje stund, ögonblick, drar en upp. Den där önskan att någon bara kunde säga det rätta svaret och spara mig. Så önskar man. Tills man sluter ögonen, lyssnar på Tove Styrke och vet, bara vet, att i morgon lyser solen upp min väg.

När jag vaknar upp på morgonen börjar jag alltid med att öppna gardinerna och gå ut till mitt pyttelilla badrum för att borsta tänderna. Sedan tar jag min tandborste, sätter mig på min träpall i köket vid det öppna köksfönstret och tänker alltid samma tanke. Den där tanken om hur otroligt lyckligt lottad jag är här nu.

Innan allt studentfirande var vi med några vänner och fotade studentbilder vid hertonäs gård. Det var så vacker omgivning och flera av bilderna blev riktigt lyckade. Tänkte här dela med mig några av dem.

jag tror på kärlek. på lycka. på gud.

Bloggandet har inte direkt varit på första plats i livet just nu. Före har gått studentfester, andra fester, fixande i lägenheten, jobb, vänner, och ja, liv överlag. Det har hänt så mycket på en så kort tid att jag blivit alldeles snurrig. Men på ett bra sätt. Jag har saknat den här känslan av att leva påriktig.

Idag har det varit en bra dag. Har suttit barnvakt åt två söta flickor i en solig park hela förmiddagen, lekt kurragömma, fått lite av en solbränna, ätit glass och försökt vara en förståndig vuxen. Jag har städat, städat, städat, inrett och städat. Jag har varit ute och sprungit sent sent på kvällen för att en stund stå och se på ishallen i mörkret. Jag vet inte vad som är så otroligt speciellt med det men något finns där.

På vägen hem förstod jag plötsligt många grejer. Sådana som varit oklara i evigheter. Sedan tillät jag mig att hata någon en stund. Och det kändes så bra. Jag vet att det bara var en stund och mer behövs inte heller, men ibland hjälper det bara att i tankarna säga precis allting. Då vet jag åtminstone själv.