det regnar blommor

Stunder då allt är som tomhet. Studer då allt runt om en suddas ut och i nästa byggs upp igen. Till något helt annat. Till stunder av icke-tomhet, alldeles för mycket av allting. Så att man tappar trådarna och bara står där. Utan att alls veta vad man skall göra. Man försöker tänka, resonera, välja rätt. Och ändå står man i osäkerhetens sjö upp till axlarna och kan bara önska, önska, att svaret till varenda en tanke, varje stund, ögonblick, drar en upp. Den där önskan att någon bara kunde säga det rätta svaret och spara mig. Så önskar man. Tills man sluter ögonen, lyssnar på Tove Styrke och vet, bara vet, att i morgon lyser solen upp min väg.