en första arbetsdag
Ja, den första arbetsdagen är nu officiellt förbi. Med livet i behåll, både mitt och barnens. Trots en mycket lyckad dag gick allting ändå inte helt som planerat.
Först vaknade jag till musiken av U2 och svarade sömndrucken i telefonen. Samtalet hette ändrade planer och ett gruppfamiljadaghem byttes ut mot en 26 barns förskolegrupp. Morgonen fortsatte då med panik med kartor och busstidtabeller till en del av huvudstaden var jag aldrig varit samt klädproblem tack vare de underbara -7,6 graderna. Väl framme vid daghemmet (efter virrande omkring på konstiga små gränder i Malm) yrade jag till en början bara omkring bland den övriga personalen och en massa nyfikna små förskoleelever utan någon egentlig uppgift eller aning om vad jag nu förväntades få till stånd. Det är konstigt hur fort man anpassar sig. Bara efter några timmar kändes det redan att jag känt flera av barnen i en betydligt längre tid än en måndagsmorgon. Jag hade till och med ett tiotal ansikten med namn. Jag tog initiativ, ansvar och spenderade tid med att umgås och lära känna barnen. Speciellt initiativtagandet är något jag är både överraskad och glad över. Det brukar ofta vara en av de mest krävande uppgifterna för mig men idag fungerade allting hur bra som helst. Jag hade också den självsäkerhet och mogenhet jag så ofta saknar i fråga om barn. Kanske jag faktiskt har utvecklats i och med dramagruppen jag leder eller alternativt håller jag bara på att bli äldre. Och modigare.
+ Dagen höjdpunkt: en liten pojke kom fram till mig och sa "du har ett helt jättevackert namn" och sprang iväg. Hur underbart är inte det?
Först vaknade jag till musiken av U2 och svarade sömndrucken i telefonen. Samtalet hette ändrade planer och ett gruppfamiljadaghem byttes ut mot en 26 barns förskolegrupp. Morgonen fortsatte då med panik med kartor och busstidtabeller till en del av huvudstaden var jag aldrig varit samt klädproblem tack vare de underbara -7,6 graderna. Väl framme vid daghemmet (efter virrande omkring på konstiga små gränder i Malm) yrade jag till en början bara omkring bland den övriga personalen och en massa nyfikna små förskoleelever utan någon egentlig uppgift eller aning om vad jag nu förväntades få till stånd. Det är konstigt hur fort man anpassar sig. Bara efter några timmar kändes det redan att jag känt flera av barnen i en betydligt längre tid än en måndagsmorgon. Jag hade till och med ett tiotal ansikten med namn. Jag tog initiativ, ansvar och spenderade tid med att umgås och lära känna barnen. Speciellt initiativtagandet är något jag är både överraskad och glad över. Det brukar ofta vara en av de mest krävande uppgifterna för mig men idag fungerade allting hur bra som helst. Jag hade också den självsäkerhet och mogenhet jag så ofta saknar i fråga om barn. Kanske jag faktiskt har utvecklats i och med dramagruppen jag leder eller alternativt håller jag bara på att bli äldre. Och modigare.
+ Dagen höjdpunkt: en liten pojke kom fram till mig och sa "du har ett helt jättevackert namn" och sprang iväg. Hur underbart är inte det?
Kommentarer
Trackback
